Sitter å kollar på dokumentären på svt 2 nu, om hur kinesiska idrottare tränas.
Det är helt sjukt hur de små barnen redan från 3-4 års ålder börjar tränas sjukt hårt!

De pratade med en liten kille som tränade gymnastik, de frågade om han hade blivit slagen nån gång, han sa att han hade blivit det när han inte hade tränat tillräckligt flitigt en gång.
Tycker du det är bra? var nästa fråga, och kille sa att ja, det är det väll.

Sen visade de en långdistans löperska som hade sprungit ett maratonlopp och två dagar senare tvingas hon träna ett fullpass, och tränaren åker brevid på motorcykel och fullkomligt drar fram henne tills hon stupar rakt ner i asfalten...

Men idrottarna själva klagar inte, de anser att det är en så hård diciplin som krävs om man ska bli bäst i världen.

Ja, jag säger då det.. som titeln på dokumentären.. Guld - till vilket pris??
Förr fanns det tydligen en tränare som var extremt hård mot sina idrottare, första träningspasset startade halv fyra på morgonen..
Och de idrottarna tyckte ochså att den diciplinen krävdes för att de skulle bli så bra de blev.
Men jag säger såhär, ta Carolina Klüft som exempel, hon har ju varit världens bästa kvinnliga mångkapare i många år. Och visst hon tränar också superhårt, hur hårt som hellst verkligen. Men jag tror ändå inte det är på samma nivå som de här idrottarna blir tvingade att hålla.
Och som sagt, se på Klüftan.. världsbäst!!

Jaa.. som sagt.. va ska man säga?!

Men om idrottarna är nöjda så får vi väll anta att de mår bra...